Sammanfattning (abstract)

De senaste åren har vänstern rört sig stadigt högerut, vilket bidragit till att möjliggöra den sittande regeringens aktuella politik. När ingen längre kräver sådant som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön förflyttas mittpunkten. Det blir lättare att få pigavdrag för de rika att framstå som något normalt. Och när fackföreningsrörelsen agerar allt mer räddhågset, i konsensus med kapitalet, blir det samtidigt lättare att få de ökande klyftorna och att allt fler jobb blir osäkra och lågbetalda att framstå som något naturligt. Låt oss därför komma ihåg att det finns exempel som visar att den politiska debatten kan gå i motsatt riktning. I förra veckan skrev Arbetaren om den växande anarkosyndikalistiska fackföreningen CGT i Spanien. Dessa anarkosyndikalister går emot både arbetsgivare och övriga fack och framhärdar i att kapitalismen måste ifrågasättas och att lösningarna på dagens kris måste gynna arbetarna. De kräver mer än bara drägliga löner och arbetsförhållanden. De inte bara förespråkar sådant som 35 timmars arbetsvecka, avskaffande av hela bemanningsbranschen och att arbetarna ska kunna ta över nedläggningshotade företag. De för fram sina visioner i aktuella samhällsdebatter och omsätter dem till konkreta dagskrav när de demonstrerar och ockuperar.